idag är en ledig dag.
jag, sambo och barnen är fria att göra precis vad vi vill.
en härlig känsla.
jag är fullproppad av intryck och inspiration.
min kreativa sida skiner genom min ganska så blurriga fasad.
det är svårt det där.
att veta vilket ben man skall stå på.
sväva iväg på mitt kreativa moln.
eller.
vara i nuet med mina barn.
kan jag göra både och?
vandrar med halvtunga steg mot ett besök hos min terapeut (halvtunga för att de orange löven prasslar under mina slitna sneakers. höst alltså?).
ja, jag går och snackar med någon.
en riktigt bra och klok någon faktiskt.
skeptisk till det i början.
"ska jag nu sitta där och älta inför en ointresserad tant som inte bryr sig ett skit, och framförallt inte fattar ett dyft om vad jag menar?".
lika skeptisk till psykhjälp som jag nu är inför den kommande vintern.
hösten går an.
den är lite mysig.
jag har längtat efter att få tända ljus.
krypa ner under en filt, knapra på vinägerchips och smutta lakrits-thé.
bläddra i himlen (läs inredningsmagasin och/eller pinterest).
himlen för mig då....
för dig kanske himlen är något helt annat?
vad?
om jag får fråga?
fast egentligen är himlen stort.
det får plats mycket där.
mina barn och min sambo svävar alltid på ett vackert, sockervaddsliknande moln bredvid.
ler tryggt mot mig där jag ligger nersjunken i mitt mjuka moln med min inspirerande läsning hårt fasthållen under armen, min canon eos 600d i en vacker läderrem kring halsen och mobiltelefonen med pinterest i handen.
och varje fredag-söndag med ett glas mustigt rödvin bredvid :).
och min farmor är ca 20 meter bort.
tittar och ler.
men förstår mig inte alls.
men det spelar ingen roll för hon är och kommer alltid vara, trots att hon är död, min trygghet och min glädje.
vet ni?
efter mitt samtal med min psykolog kände jag mig lätt som en fjäder.
eller som om jag verkligen svävade på ett moln, några meter ovanför marken.
hon är bra den här.
hon får mig att vara mig själv.
hon bekräftar mina teorier och styrker dom med kunskap och efterforskning.
blir liksom smått stolt över att vara just jag idag.
imorgon kanske jag hatar allt med mig själv igen och blir fruktansvärt irriterad på den nergångna tvåbarnsmamman i spegelbilden.
påsarna under ögonen blir alltså inte mindre.
jasså, näsan krymper inte med åldern :).
och var fan är mina bröst nu igen?
och, högst upp på hatlistan, min personlighet verkar inte vilja bli som jag vill att den ska vara.
varför kan jag inte vara som alla andra för?
i´m a freak :).
men en dag.
jepp, en dag ska jag lära mig att älska freaket i mig.
till och med introducera det för fler, kanske för många.
men bara för dom som är dom rätta.
just nu till exempel bubblar det av lycka i hjärtat, i magen och svagt i halsgropen.
det är för att min kompis kreativiteten vaknat och är full av energi.
thank u psykologen för att du väckte honom...
nä, förresten.
det är en hon.
självklart :).
du väckte henne!
så tack!
ses den fjärde hoppas jag.
......................................................
nu ska jag pussa på aston.
mio sover.
//jennifer